äfven sjelfva våra förståndsbegrepp och allmänna tankelagar, ehuru nödvändigt gällande de må synas oss om allt hvad som är eller någonsin kan vara, likväl angå blott våra egna lankesyner, icke tingen i sig sjelfva, och kunna om dem och deras natur ej på minsta sätt undervisa oss. Det korta resultatet af alltsammans blir således slutligen detta: ehuru vi hafva föreställningar uppväckta af tingen, föreställa de oss likväl ej tingen. De äro sanna såsom föreställningar hos oss; men fullkomligt falska såsom förmodade aftryck af sjelfva sakerna eller begrepp om dem. Likaså: ehuru vi hafva förnuftsgrunder, gälla de likväl ej om tingen. De äro sanna och säkra såsom lagar för våra egna tankesyner, men fullkomligt falska såsom förutsatta lagar för sjelfva tingens förhållande. Från all verklighet och all kännedom af det verkliga stå vi således helt och hållet afstängde. Våra egna tankesyner utgöra de enda föremålen för vår kunskapsförmåga, och hela bestämmelsen af vårt förnuft är att bringa dem till ordning, enhet och sammanhang.
Jag vågar förmoda, att man ej skall anklaga denna korta redogörelse för hvarken missförstånd eller opålitlighet. När man nu besinnar, att värdet af hela den fordna bevisande filosofien hvilar på sanningen af våra sinnens erfarenhet och på
