som den allmänneligen gjort och fortfar att underhålla. Men då frågan blir, huruvida verlden fått derigenom en filosofi, hvarvid menniskosinnet kan ändteligen hvila med en varaktig tillfredsställelse och klar insigt af dess pålitlighet, då nödgas jag åtminstone för min del erkänna, att svårigheter dervid synas uppstå, som varit icke allenast långt öfver min, men torde blifva öfver flere andras förmåga att fullkomligt undanröja.
Det må vara möjligt, att hela menniskolifvet icke är annat än en sinnesdröm, tom på all verklig åsyn eller kännedom, och således till en början sjelfva den sinnliga fysiska verlden en blott tankesyn utan redbarhet. Man kan ej bevisa motsatsen: sant. Men sjelfva satsen, låter den bättre bevisa sig? Genom hvad möjligt medel vill man väl förvissa sig, att utsträckningen, som synes oss så oåtskiljelig från materien, icke finnes annorstädes än i vår egen föreställning och ingalunda i föremålen utom oss? Att på lika sätt tiden med hela dess innehåll af förutgående och påföljd, orsaker och verkningar, icke är annat än en lika tom tankedröm, utan all yttre redbarhet, och att således ingenting verkligen sker? Hvarigenom låter det vidare bevisa sig, att våra allmänna förståndsbegrepp, sådana som nödvändighet, tillfällighet, substans, orsak med alla öfriga, äro blott
