natur oförnimmeliga, likväl blifva (man vet ej huru eller hvarigenom) en grund till dessa föreställningar. Men huru låter då detta möjligen förstå sig annorlunda, än såsom verkningar af tingen på oss, det vill säga, såsom ett åstadkommande af våra föreställningar, hvarigenom sjelfva tingen således blifva orsaker till dem? Är det möjligt att, med all vördnad för den kritiska lärans berömda upphofsman, likväl här frikalla honom från den uppenbaraste motsägelse? Emellertid är det just på denna motsägelse, som hela den dristiga tankebyggnaden befinner sig till betydlig del uppförd och grundad!
I öfrigt, och för att återkomma till sjelfva hufvudsaken, hvilken inrättning vore det väl, att tingen genom deras inflytande på oss skulle väcka hos oss föreställningar, som likväl på alldeles intet sätt föreställde dem, eller lemnade oss om dem den ringaste underrättelse? Med beundran af menniskosnillets djerfhet att ur blotta spekulativa grunder vilja afgöra någonting i dessa för oss bortgömda natur-ämnen, måste man väl dock medgifva, att försöken dertill åtskilja sig i olika grader af sannolikhet. Redan i allmänhet utmärker sig idealismen visserligen icke genom någon hög grad deraf. Men af dess begge bekanta systemer, säge
