inflyta på den andliga varelsen och meddela sig åt dess förnimmande, må förlåtligen hänföra till förnekande af all materiell existens. Men då ting, åtskilda från våra föreställningar, verkligen antagas, som till ock med åstadkomma hos oss dessa föreställningar, hvilket förnuft skall då någonsin begripa, hvarken huru ting kunna böra nödvändigt förutsättas, dem vi dock ej äga lof att tillägga någon enda tänkbar egenskap, icke ens den af verklig tillvarelse; eller huru de kunna åstadkomma våra föreställningar, utan att blifva orsaken till dem; eller hvarföre dessa föreställningar, uppväckta af tingen, skola nödvändigt vara grundfalska, och ej kunna innehålla om dem några sanna begrepp, om ock aldrig så inskränkta, åtminstone så långt som de behöfvas till grund för våra vigtigaste omdömen? Lönte det väl mödan att med oändlig skarpsinnighet uttänka ett helt nytt system af idealism, endast för att på en ännu svårare och mörkare väg föra oss, om ej till alldeles ett och samma, dock till ett från det förra så föga skiljaktigt resultat?
Menniskan på detta sätt icke allenast begåfvad med ett förnuft, som ger henne idel overkliga begrepp, men äfven bedragen på sjelfva det beundrade skådespelet af hela den omätliga skapelsen, — denna föreställning, man säge mig, har den ej
