blygsammare begrepp om filosofiens natur och ändamål är kanhända ej derföre det minst rätta och grundade. Men sådan är den glänsande chimeren af system och bevisning, att menniskosnillet, fästadt med hela sitt begär vid denna föreställning, vill ej nedflyttas derifrån inom gränsorna af sin verkliga förmåga, och misshagas deraf, likasom ett sinne, uppfyldt med romantiska känslor och föreställningar, går med osmak och ledsnad tillbaka till den verkliga lefnadens pligter och kallelser. Ofelbart måste likväl den frågan en gång slutligen afgöras, hvad filosofien verkligen kan vara, kan åstadkomma. Nödvändigt måste hon böra vara endast hvad hon verkligen kan. Och hvilken må vara denna en gång erkända gräns för hennes förmåga, så synes det mig blifva vid den, som hon efter alla sina lysande försök måste stanna, och endast inom den, som hon kan äga någon sann redbarhet.
Af mig vore visserligen förmätet, att med någon minsta fordran på säker insigt vilja bestämma denna gräns. Men skulle den vara omöjlig att åtminstone gissningsvis förutse? Redan ofvanföre har jag vågat yttra den meningen, att filosofien, tagen i den omfattning, som vanligen gifves deråt, vore, likasom till föremålens natur, äfven åtskillig till art af insigt och visshet. Efter
