betraktar den såsom en aflägsnande känsla från det i seder och språk stötande: hvad är då denna sinnesgåfva, när den omfattar hela sammansättningen, granskar delarnas motsvarighet till hvarandra och till det hela, väljer toner och färgor, afsöndrar det obehöriga, ger kraft åt slappare ställen, ljus åt otydliga, vishet åt dristigheten, måtta åt styrkan, förädling åt sinnligheten, med ett ord, dömmer om det rätta till ändamålet? Hvad annat, än pröfning, urskillning, förstånd? och i hvilket snille-arbete, eller i hvilken del deraf blifva ej dessa egenskaper af oumbärlig nödvändighet?
Det är en föga erkänd förvillelse, som sedan någon tid blifvit vanligare bland oss, att hänskjuta sig till den allmänna goda smaken, då man har den olyckan att se sitt arbete vanprisadt i det samfund hvari man lefver. I grunden gör man intet annat, än vädjar ifrån en verklig domstol, som man fruktar, till en domstol, som icke bevisligen finnes någorstädes, och inför hvilken man aldrig kan kallas att ansvara. Ty hvar finnes hon oemotsägligen, denna allmänna, fördomsfria smak, dessa med naturens egen hand föreskrifna och ur den ursprungliga skönhetens verld hämtade begrepp och reglor? Reglor, som till ingen del bildat sig efter något folkslags särskilta lynne, något klimats stelare eller blidare beskaffenhet,
