omätliga naturplanen; följakteligen äfven hon, som derigenom utgör hos oss den verkliga kännedomsgrunden till alla stora sanningar. Förnuftet uppenbarar för oss ingen sak. Det är blott gåfvan att undersöka gifna föremål. Det säger oss hvad som innehålles i det redan förutsatta, hvad deraf följer, eller hvad som bör göras till ändamål; men vår yttre erfarenhet och moralkänslan gifva oss på ett omedelbart sätt verkliga kunskaper: den förra af hvad inom vår närvarande krets verkligen är; den sednare om de högsta villkor och lagar för all fri gerning, vare sig ursprunglig från oss sjelfva eller från naturmakten. Korteligen, och i andra ord: våra yttre sinnen underrätta oss om fysisk existens; vårt inre sinne om moralisk förträfflighet: begge delarne utgöra realiteter, som blifva oss sålunda gifna genom yttre och inre erfarenhet; under det att förnuftet blott utgör en diskursiv förmåga att uppfatta och sammanbinda det gifnas förhållanden. Skulle då moralkänslan, denna höga invertes erfarenhet, ej förtjena något större uppmärksamhet, än man vanligen lemnat henne? Och skulle hon ej, vid en sådan närmare pröfning, tydligen framvisa sig, icke såsom en flyktig verkan af en viss sinnlig rörlighet hos oss, utan som en oförneklig realgrund i menniskosinnet, ämnad att i de för oss vigtigaste
Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/174
Den här sidan har korrekturlästs
— 170 —