undervisningar, äfven det öfvertalande behag, som, att så må sägas, hågleder dem hos åhöraren och gör att han med nöje omfattar dem. Bestämd i sina grundsatser, men rik i uttryck och full af känsla i deras förklarande, har jag någon gång hört honom i sin lärostol förena en abstrakt tänkares redighet och afgjorda begrepp med den vältaliga utförlighet, som man älskar hos en Gellert. Sleincour var långt ifrån att förkasta snillets och smakens biträde i filosofiska undervisningar. Vi veta så mycket, sade han ofta, som vi behålla i lifliga föreställningar. Också, med undantag af hufvudgrunderne i sin vettenskap, dröjde han sällan vid osinnliga klyftigheter. Det lifliga uttrycket var själen i hans undervisning. Härmed vill jag likväl icke hafva tillagt honom någon öfverträffande förtjenst i vitterheten, någon ovanlig gåfva att gifva en regelbunden skönhet åt sitt föreställningssätt. Vältaligheten var icke hans egentliga förtjenst. Nej; men han ansåg henne åtminstone icke med ett lärdt förakt; han beklagade sig icke, som åtskillige göra, öfver tomheten af hennes rörande målningar, öfver förförelsen af hennes högre känslor och öfver fåfängan af hennes valdare uttryck. Han älskade henne, uppmuntrade henne, och öfverlemnade sitt eget snille, fastän utan omsorg, åt hennes fria och sjelfmanta ingifvelser.
