vettenskapernas förkofran och verldens upplysning, hafva merendels, som bekant är, talat i sina skrifter till sina egna landsmäns öra, åtminstone till det lefvande Europa. Clarke och Locke, Mendelsohn och Jakobi, Montesquieu, Buffon, Bonnet, hafva författat sina arbeten på de nu för tiden brukade språk. Redan Descartes och Leibnitz hade vid flera tillfällen gifvit exempel deraf. Men Cicero och Virgilius, Horatius och Livius, skola aldrig kunna uttryckas af något yngre tungomål; skola alltid göra sitt språk oumbärligt för hvar och en, som vill beundra skönheten i sin högsta och renaste bildning. Det är der hon måste, om ej hämtas, denna snillets låga, som uppeldar skalden och talaren, åtminstone näras och renas. Och det var med Greklands och Roms författare, som ödet tycktes vilja upptända den, för att ifrån dem meddelas tidehvarfven, och för att, i trotts af staters hvälfningar och naturens, icke mera utslockna på jorden.
Det är allmänt bekant, hvad okunnigheten eller beqvämligheten invänder mot behofvet af det så kallade lärda tungomålet. Men utom detta språks rikedom på skönheter af alla slag, utom dess starkare nerv i fogningen och dess outösliga förråd af sinnliga behag i uttrycket, skulle våra fattigare och kallare samtidiga språk aldrig halva hunnit den
