Somliga älska den höga och prunkande stilen, den tilltagsna, skärande satiren, den filosofiska djupheten: andra åter det blygsamma och behagliga skrifsättet, det lätta och lekande skämtet, det fina vettets behag. En söker den fria naturen ensam i målningar och skrifter; en annan fordrar den upphöjd af filosofiska åsigter, eller ordnad och vårdad af samhällsvettet. I denna ständiga ombytlighet af sinnesgåfvor och omdömen, ifrån folk till folk och ifrån man till man, genom hvilket organ förklarar sig nu, frågar jag, den allmänna smaken? Hvilken nation, hvilket samfund, hvilken enskilt kan bevisa sig vara utan jäfvighet dess rätta tolk? Eller hvar finnes således i all dess obestridda myndighet denna högsta domstol, som man låtsar underkasta sig? Visserligen ingenstädes. Men fastän detta måste medgifvas; fastän intet samhälle, ingen enskilt kan med fog tillmäta sig detta anseende af högsta ofelbarhet, gifves derföre ej ett allmänt rätt i skönhet, likasom i förstånd, merendels lätt att urskilja för hvar och en, som äger känsla för den förra och vill bruka det sednare? Och nu: att beständigt åberopa sig detta allmänt rätta, utan att i någons omdöme vilja igenkänna dess utslag, man säge mig, för hvad annat bör det hållas, än för det beqvämaste sätt, att, genom bestridandet af
Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/19
Den här sidan har korrekturlästs
— 15 —
