dess dom, förbjuda mig att, vid denna märkvärdiga tidepunkt af Professor Sleincours lefnad, framställa honom med alla de fördelar af moraliska insigter och moraliskt uppförande, hvarigenom han utmärkte sig bland medsökande. Den rättvisa är jag likväl skyldig hans minne, och J fäder, som lefven efter honom, med det vitsord skolen J trampa hans mull, att han, otillgänglig för alla låga afsigter, oskicklig till allt lismeri, oförmögen att knyta hemliga snaror för medtäflare, med stela fjät och filosofisk liksinnighet gick sin lycka till mötes. Tilläggen då äfven hvad hans närmare bekanta, hvad de få umgängsvänner kunna besanna, som han tillät att läsa i sin själ; tilläggen, säger jag, att han, långt tillförene bekant med den menskliga naturens svagheter, utan förebråelser förlät och med nöje förglömde de oförrätter man tillfogat honom. Han var, J veten det, för mycket skyddad af sina förtjenster, och fruktade för litet orättvisan, för att hvarken med ifver väpna sig deremot, eller djupt behålla minnet deraf.
Här bekom nu vår framlidne lärde ett vidsträcktare fält för sina egenskaper. Jag åberopar mig hvad redan blifvit sagdt, angående hans undervisningssätt. I sina föreläsningar följde han Puffendorfs och i synnerhet Wolfs skrifter, hvars
