med sårande tillmälen angripa dem, hvilka bekände sig till ett annat tänkesätt. Han ropade icke i allmänheten, som man för och efter hans tid ofta gjort, att man undergräfde moral och religion, att man förförde ungdomen, och ryckte alla stöd undan sanningen, när man antingen icke beqvämde sig efter hans meningar, eller också (hvilket någon gång hände) genom nya ljus tycktes göra hans insigter mindre gällande. Förbättrad, icke uppblåst af sin filosofi, ansåg han icke den äldre lärdomen, det vill säga sin egen, såsom en vara, hvilken borde hållas vid sitt gamla pris, utan som en vägledande lampa i det mörker som omger oss, väl omöjlig att någonsin förvandla till full dager, men dock tvifvelsutan i stånd att erhålla märkbara tillökningar af klarhet och tjenlighet.
Med dessa tänkesätt gaf han en förödmjukande lexa åt våra lärda kämpare, att urskilja hvar en filosofisk sats egentligen begynner att röra samhället, och hvar han blott rör den lärdes egenkärlek, som försvarar eller bestrider den. Redan vid ännu bibehållna sinneskrafter, såg han här vid lärosätet sin metod öfvergifvas, sina lärogrunder rubbas, och den moraliska filosofien närma sig att antaga ett annat skick. Icke nog, och hvad mest skulle hafva sårat honom, om han äfven