för att, under sken af likställighet med dess uttryckliga ord, begå ett hemligt förräderi emot dess förnuftiga mening.
I sanning, att blott betrakta Professor Sleincour såsom lärd man, vore att knappast uppdaga hälften af hans förtjenst. Hans uppförande som menniska och som medborgare är kanhända det, som längst skall skydda hans minne, eller åtminstone oftast upplifva hans saknad. Man har icke kunnat undgå att anmärka hos honom en viss stränghet i seder, som ofta gjorde honom obeqväm för de större sällskap, hvarest det flygtiga umgänget och de bullersamma nöjen gemenligen göra en filosof öfverflödig. I hans allvarsamma blick, i hans betraktande tystnad, trodde man sig merendels läsa en sträng granskning öfver dessa den lifligare ålderns angenäma förvillelser; och likväl förenade aldrig en vis, med en djupare känsla af alla sakers fåfänglighet, en blidare själ, ett lindrigare omdöme, och mindre ovilja emot en tids seder, hvarifrån han sjelf tycktes vara ett undantag. Icke sällan uppklarnade hans blick vid åsyn af en yngling, som tilläfventyrs visade, antingen färdighet i en dans, eller annan skicklighet i kroppsöfningar och belefvenhet i umgänge. Vid alla tillfällen påminte han sina lärjungar att icke förgäta anständighetens yttre lagar, och att i
