all enskilt granskning, undandraga sig all möjlighet af kritik i allmänhet?
Man kunde för öfrigt invända mot dessa författare, att de, tillika med kritikens gilltighet, jäfva på detta sätt äfven berömmets. Men det är icke så långt de sträcka deras påstående. Det är blott i ogillandet, som de finna väld och enskilta fördomar, icke i bifallet.
Det har varit en ofta väckt fråga, huruvida kännedomen af konstreglorna och begrundandet af de bästa efterdömen göra nog till smakens fullkomlighet, eller huruvida den förfining, som anses vinnas i en upphöjdare sällskapskrets, vore ännu dertill af en bevist oumbärlighet? Jag skall ej tillmäta mig rättigheten att afsluta denna strid emellan lyckans fåfänga och natursgåfvornas. Den har tvifvelsutan, som alla andra, sina olika synpunkter, under hvilka den kan dömmas olika. När Dalin skref sin Argus, detta mästerstycke på hans tid af förädladt språk och intagande skrifart, med hvilket intet äldre arbete hos oss kan på långt afstånd jemföras, då var Dalin en yngling, nyss utgången ur den låga fädernehyddan: han hade ej lefvat i hvad man kallar det bättre umgänget: han gick in i verlden, och gaf deråt, vågom säga det, den upphöjning han sjelf
