icke i dessa tårar, hvarmed svagheten lättar sig; men i denna verkliga bedröfvelse, utan röst, som breder sin skymning öfver det nedsänkta ögat, trycker tystnadens insegel på den sörjandes läppar, och sluter inom dess bröst en känsla, som hatar vittnen. Efter eget förordnande begrofs han utanför staden, på den plats man till samma bruk afsett åt stadens fattiga: en vettig betänksamhet, hvari han förtjenar att efterföljas. Några dagar före sin död hade han låtit flytta sin makas och sin sons lik, från deras förra hvilorum i gamla Upsala, till den graf, hvari han sjelf åstundade gömmas. Han dog med deras upplifvade minne; och den sista ljufva tanken af hans lefnad var, att emellan dessa begge närmaste ämnen för hans fordna ömhet emottaga förgängelsen. Han skulle åtminstone icke hafva befarat den för sitt namn, om han, med sitt blygsamma tänkesätt, kunnat förutse den ära, som hans minne i dag vederfarits.[1]
- ↑ Hans Maj:t Konungen behagade nådigst incognito bevista denna Åminnelseakt.
