verlden såsom en stor cirkel, och sig såsom dess medelpunkt, hvarest alla strålarna från periferien stöta tillsammans. På hvar sida i sin bok påminner han vänner, frågare, besökande, att han (i kraft af denna sin medelpunktliga ställning) är blott en, och de åter månge, oändligen månge. I synnerhet innehåller detta kapitel en slags pedagogi i tio punkter, till deras undervisning, som för första gången skrifva honom till, och som annars icke så lätt kunde veta, huru ett sådant bref bör stiliseras. Dessa äro således de tio budorden, hvilka Lavater likasom från höjden af de schweitziska bergen — och i sanning icke utan att låta sin auktorliga åska åka ett par hvarf — utfärdar för den till honom skrifvande menskligheten. De dela sig sjelfva i tvenne taflor: till hans vanliga och ovanliga korrespondenter. Se här ett litet utdrag i sin naturliga stenstil.
§. 1. "Inga komplimenter, ingen smickrande ingång, inga omsvep. — Man gör mig godt och sig sjelf icke ondt, om man strax i första raden säger: hvad man vill.
§. 2. Vilja något, måste således den, som skrifver mig till — — —
§. 3. — — — den som frågar, (ty han bereder sig att undervisa) fråge kort, enfaldigt, rätt fram, den frågande och befrågade värdigt.
