slags nödvändighet, både snarast hemfästa sig och allmännast utvidga sitt inflytande. Det högre umgänget, mindre gränsande till samhällets lägre förrättningar, mera förfinadt äfven i sinnliga njutningar, mera omgifvet af det sköna i konsterna, mera i behof af sinnets lifligare väckelser, måste just derföre, mera än andra klasser, af sig sjelf närma sig till denna finare pröfningsgåfva. Det är här, om någorstädes, som den tyckes böra förvandla sig ifrån blotta osäkra tycken, såsom hos allmänheten, eller blott minneslagar, såsom stundom hos den konstlärde, till en verklig sinnesdaning, hvilken öfverallt uttrycker sig i lefnadsart, tänkesätt, språkton, bemötande; öfverallt vill finna en motsvarighet dertill, hos författaren som hos umgängsmannen.
Det har kunnat hända, att smakens fullkomnande icke alltid varit en följd af upptagandet i dessa lyckans lysande kretsar. Det högre umgänget har ej strax varit, hvad det genom en allmännare böjelse för läsning och en till höjden bragt vitterhet i de flesta länder sedan blifvit. Det har ej kunnat skapa, ej förädla smaken hos författare, innan dess egen smak i vitterheten var af dem skapad och förädlad, och det har behöft stora skribenter, för att kunna genom sina fordringar bilda deras efterföljare. Men sjelf fullbildad,
