inses, att rikets uppfostringsverk fordrade efter denna plan ungefärligen ett lika stort antal ammor och biskopar. Men dessa riksammor, eller rikssköterskor, hvad man må kalla dem, hvilka således den mesta tiden komme att hålla biskoparna sällskap, hvarföre glömmas de alldeles af författarens belönande omsorg? Är det rättvist, att i deras både ansvariga och mödosamma kall ingen uppmuntran af heder dem beviljas? Efter den billigaste proportion i verlden, synes dock som dem i det ringaste borde tilläggas anseende af Kapitensfruar, hvilket äfven förträffligen öfverensstämmer med författarens allmänna stora grundsats, att, som han uttrycker sig, excitera ambition.
Hvad nu slutligen angår utvägarne och medlen till kostnadernas bestridande, så utlåter sig författaren ej vidlyftigt derom. Han nämner blott, i förbigående, kollekter, lotterier, och föräldrarnas egne afgifter. Härtill lägger han vidare stamböcker, de förmögnares gåfvor, sammanskott m. m., hvilket i sin riktigt utförda mening lärer vilja säga: gåfvor enligt stamböcker; gåfvor af dem som hafva råd att gifva; och sammanskjutna gåfvor; trenne källor till inkomster, hvilka en mindre drifven man i finans-saker, än författaren, lätteligen skulle taga för en och densamma. I synnerhet beropar han sig på de fordna klostren,
