som här funnits. En liten oläglig omständighet, i anseende till dessa sednare, är väl den, att de nu mera ej äro till, och att deras skingrade rikedomar svårligen skulle kunna återsamlas, ehuru trängande behofvet dertill också vore. Men denna invändning förfaller såsom obetydlig genom författarens eget yttrande angående naturen af sitt förslag. Han anser det nemligen sjelf såsom helt och hållit platoniskt; det vill säga, fullkomligen godt annars — blott icke gjordt för att verkställas.
Beträffande den naturliga och sedolärande Katekes, som innehålles i det andra kapitlet, och hvilken författaren oegennyttigt framlägger till antagande vid de allmänna riks-skolor han föreslår, så inskränke vi oss deröfver till endast följande korta anmärkningar.
Vore också detta magra register på dygder och pligter, med det lilla tillagda ordet om deras orsaker och nytta, verkligen både fullständigt och väl indelt; så blir det ändå alltid, utan en omständlig, ja utan en ganska lycklig förklaring, onyttigt för en ålder i saknad af all erfarenhet, all skicklighet att fatta dessa föga sinnliga begrepp. Den nytta, som dermed skulle vinnas, blir då ingen, utan genom den muntlige lärarens gåfvor och lifliga föreställningssätt; i hvilket fall förtjensten deraf äfven blir hans, icke register-skrifvarens. Ty
