motiver; ty den som känner det minsta af ordens filosofiska bemärkelse, icke kallar han det för en grund eller ett motiv till sedolärans inplantande, att barnen vid en viss ålder äro dumma, vid en annan läraktiga, vid en annan envisa m. m.; medförde också verkligen årens olikhet detta olika förhållande. Men till öfverflöd är äfven ingenting falskare, än denna indelning. Ty hvarken äro barnen till exempel i allmänhet dumma och minneslösa intill sjunde året, men deremot böjliga; eller röjer sig hos dem läraktigheten, sjelfklokheten, lättrogenheten, envisheten, apaktigheten, blott emellan det sjunde och fjortonde; egenskaper dessutom, hvaraf några utesluta de öfriga. Hela barnåldern har denna beskaffenhet af fel och goda böjelser, hvilka icke låta sig efter årtalen på papper indela. En auktor, som äger förråd af verkligt nyttiga saker, uppfyller icke sin bok med denna magra och löjliga grundlighet, som ingenting annat innebär, än de mest triviala saker, framställda på köpet med ett märkligt tillägg af falskhet och förvirring.
På samma sätt som författaren i detta föregående kapitel visat hvad han kallar grunderne och motiverne till den naturliga sedolärans inplantande, går han nu att i det följande fjerde
