föreställas: — desse fråga vi, desse anmode vi att eftersinna, innan de ännu öppna denna skrift om imitationen, hvilka upplysningar de der vänta sig att finna, och på hvad sätt dem synes, att en god auktor borde afhandla detta ämne. Sedan bedje vi dem att göra jemförelsen.
Man bör icke anse sig för kännare, säger författaren på ett ställe i detta fragment, innan man enligt sanningen lärt att väl skilja rafs, skrift, bok ifrån hvarandra. För vår del tro vi det vara tillräckligt att väl skilja rafs ifrån de begge öfriga slagen; men vi smickre oss ej med hopp, att sådant alltid skall låta göra sig med samma lätthet som här.
Ett godt arbete, bok eller skrift, (sådan är vår tanke derom) säger det vigtiga, hvilket alltid är det nyttiga i ämnet; säger det med ordning, sammanhang och med en viss skicklighet af skrifart, åtminstone med anständighet. Rafs har ingen af dessa egenskaper, utan förenar tvertom deras motsatta fel. En rafsare (är det icke så Herr Th.) har ingen plan, intet sammanhang, ingen stil. Han säger allt, så när som det hufvudsakliga. Man följer honom till hälften af hans arbete, utan att veta hvart ut han leder, och man slutar honom, utan att veta hvad man läst. Man finner stundom lika så mycken metod hos
