ropa till folkhopen: detta är vårt palats, och det är vi, godt folk, som gifva dessa festiner.
Han säger, att den konst hvarmed dumdristige författare intaga den fåkunniga hopen, är oreda och öfverdrifning. Detta är sant. Men kan det vara han sjelf, som säger oss det?
Han säger, att hopen, i frågan om snille, kan sättas utom sig af glädje åt en flandrisk grin-olle. Vi medgifve, att han har rätt, och berömme hans oväldighet.
Han säger, att alla imitatorer äro kort-knektar, hvilka, när de synas i det täcka, grina så söttsött, som en verliebt Harlequin. Hvarefter han talar om lag-tossor, rim-tossor, inbillningens Horribilicribrifaxar, och de ömma känslors flygelmän i poesien.
Han säger, att det är en skam för menskligheten, en skam, som kan röra den vise till tårar, att något sådant som aktion (teatralisk) har kunnat blifva för oss en konst, en stor konst, en sublim konst. Aktion — fortfar han — ett upptåg inför själen och naturen, inför Gud och himmelen, så styggt, som dess fullbordande är pinsamt, ända till omöjlighet. Vi lemne åt våra goda aktörer att försvara deras konst. De hafva denna gången Grekland och Rom, Frankrike, England,
