tillförene, i ett offentligt historiskt arbete, eller någon annan skrift, ett helt Riksstånds rättigheter med sådan stil afhandlas. Men jag har trott denna lilla profbit behöfvas, för att såsom en tjenlig inledning bereda läsarn till det påföljande.
Det är i företalet till andra delen af detta arbete, hvilken begynner med Konung Gustaf III:s regeringstid, som auktor yttrar sig på följande temligen oförväntade sätt:
Om erkänslan obestridligen är berättigad, att med strida tårar fukta det nyss uppkastade stoftet åt qvarlefvorna af en vårt slägtes krönta välgörare; — så är förmodligen vid befrielsen från en plågare ingen viss termin bestämd eller utstakad bakom konungagrafven, för oskulden att få sucka, och för den qväfda samfundsdygden att få draga andan till sig. Hvarföre skulle man då icke beskrifva Gustaf III:s ur minnet, medan det är friskt? — Man studsar tillbaka vid denna strof; och man har rätt att göra det. I fall Hr B. trott, att under dessa begge motsatser finna för sin kända välmening en skärm emot vådliga tydningar, så känner han illa naturen af den retoriska figur han nyttjat. Det gifs ingen läsare och ingen skribent, som ej skall säga honom, att denna fras, för att kunna försvaras inför hvad slags domstol det ock vore, vitter eller borgerlig, måste nödvändigt
