förnuftiga rättsinnighet hvarpå den grundas, der skola visserligen alla meningar öfverensstämma i misshag och vämjelse för ett synbart åsidosättande af allt skick och allt återhåll. Vill jag härmed förringa sanningens rätt, eller som Hr B. yttrar sig, qväfva oskuldens suckar? Nej, min Herre, visst icke. Men hennes suckar måste, tyckes mig, låta annorlunda. Må sanningen våga att visa sig inför Konungarna, ohöljd och osminkad, när så behöfves, men ej oblyg, ej oanständig. Må den lidandes röst upphöjas inför deras throner, öfver deras grafvar, hvar helst och på hvad tid rättvisan möjligen, fordrade det; men må denna röst vara sanningens, nödvändighetens, och så långt förnuft och pligt ovillkorligt ålägga det, tillika vördnadens! Det är ej nog, sannerligen ej nog, att alltid idkeligen prisa den, i hvars händer makten ligger. Man måste också lemna dens namn fredadt, af hvilken hon ej mera innehafves. Och bitterheten, mellanströdd med några fraser af ett tvetydigt beröm, förlorar ej derigenom sin otillbörlighet. Om en nyligen afliden Konungs minne ej kan vänta trygghet midt ibland ett ädelmodigt folk, som nyss var hans; midt under ögonen af ett konungahus, såsom hvars fader och furste han nyligen vördades; — man säge mig, hvar skall då fräckbeten omsider stanna? Och redan djerf nog
Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/264
Den här sidan har korrekturlästs
— 260 —
