som han ur menniskans egenskaper och begär skarpsinnigt utletar hennes ändamål.
Hvad angår djurens egenskaper och ändamål, så är han derom kortare; men alltid lika ljus och grundlig.
Hvad är djurens högsta goda? frågar han pag. 161. Hvartill han svarar sig sjelf: hvilan; — tilläggandes, att allt annat är idel behof. — Hvilan är således icke ett behof, utan blott njutning; maten, brunsten, friheten, således för djuren inga verkliga njutningar, utan blott behof. Se, sådant kan man kalla att filosofera grundligen.
På denna solida grundläggning bygger han pag. 165 följande märkvärdiga slutsats: är nu hvilan, säger han, djurens högsta goda här i verlden, så tyckes följa af sig sjelf, att den måste kunna göra deras högsta goda evärdeligen; det vill säga, djurets högsta njutning, då djuret icke är mera till. Man kan ej tänka, ej uttrycka sig med en större skarpsinnighet.
Tilläggom ännu, för läsarns nöje skull, några strödda prof af samma djupsinniga slutgåfva.
Författaren vill bevisa, en gång för alla, själens immaterialitet och dess fullkomliga skiljaktighet från kroppen. Betrakta, säger han, en Kongl.
