öfver en då lefvande skönhet. Öfversättaren är något mindre artig, och något mindre sammanhängande: han säger, att "hennes sinneslugn skylde hennes fel," det vill säga, hennes ostadiga sinne, som likväl visade sig i hennes spelande ögonkast.
"Föll sedan ned på ansigtet och bad med eldiga ögon" m. m. — Det är litet svårt att hafva eldiga ögon när man ligger på ansigtet. Pope säger rätt och slätt, att lorden prosternerade sig, eller som det i vårt språk heter, föll på knä. Förmodligen har öfversättaren velat tillägga i ödmjukhet, hvad som kunde synas fela hans öfversättning i behag och artighet.
"De smältande tonerna försvunno långsamt på vattenytan." — Pope säger: de bortdogo längs efter vattnet. Detta uttryck målar. Det förra säger ej ens någonting. Det är ett sällsamt begrepp om öfversättningar, att man i dem måste säga allting annorlunda än författaren.
"De lysande härarne infunno sig i alla master." — Pope säger: rundt omkring seglen. Hvarföre ombyta hans uttryck?
"Huru somlige, mindre förtrodde, i månens bleka sken förfölja de stjernor, som nattetiden nedfalla, eller upplysa dimmorna i den tyngre luften." — Det är här fråga om Silfernas olika förrättningar. Pope säger ej, att somliga äro mindre