är man ej skapt till poet, och blir det aldrig, så höga tankar man än kunde hysa och yttra om sig sjelf och sitt snille. Gåfvan att under band af meter och rim uttrycka sig utan uppoffring af den klarhet, riktighet, med ett ord, af den språkförtjenst, som sjelfva prosan i all sin frihet någonsin kan äga, denna gåfva utgör väl ej sjelfva poesien, men den utgör en nödvändig del deraf, likasom att spela rent ovillkorligen förutsättes för att spela väl. Man skall den förutan svårligen finna sig bättre emottagen såsom Tassos öfversättare, än hvar och en nyläring, som med sin gnisslande stråke framställde sig att offentligen exequera en Haydns eller Mozarts sublima mästerstycken.
Låtom oss nu höra sjelfva silfvertonen. Till den ändan, jemförom med originalet några ställen af öfversättningen, t. ex.:
Här på stranden (säger Tasso) står ett bord, dukadt med läckra och kostbara rätter, och skalkande simma genom den klara vågen tvenne språksamma, vällustiga flickor, som än stänka hvarandra med vatten i ansigtet, än täfla att hinna ett utsatt mål. Nu dyka de under vattnet, nu låta de, efter en förborgad fart, hufvud och rygg åter synas igen.
Så ord från ord i originalet. Jag har trott
