Jag vill ej tala om morgonstjernan, som opp ur vågen qväller; — icke om dess qvällande i daggig fägring, i stället för det enkla och rätta uttrycket, att hon uppstiger ur böljan, daggig och droppande. På lika sätt som morgonstjernans qvällande, förbigår jag hafsskummets svällande, och den perlande kristallens vällande; ett rimsnideri, som jag likväl tyckt mig finna bortlagdt och föraktadt, äfven af våra medelmåttigaste försökare. Men då öfversättaren, för att få ihop ännu tre andra rim, som han behöfver till sin strof, låter Amors moder — ur hvars hår kristallen väller i tjusa floder — springa gungande på ytans höjda stoder (!!!); när han till denna grad förlöjligar Tassos enkla och mästerliga målning af Kärleksgudinnans uppkomst ur hafvet, då torde man kunna tvifla, om rimkoppleriet och frasmakeriet någonsin hos oss visat sig i en mera åskådlig förening. Springa gungande på ytans höjda stoder — i stället för att med hastig rörelse uppkomma ur hafsskummet — är det alltså med den stilen man måste öfversätta, när man skall äga rättighet att finna Popes Iliad ett uselt arbete?
Öfversättaren yttrar några strofer derefter — det förstås, alltid i samma äkta silfverton:
Och om likväl ett väckt begär, förväget,
I hjertat bana för behagen röjer, —
