elfver. — Hvilken silfverton! och om skapelsens sonat består af idel sådana, hvilket gudastycke! Verkligen, allt sedan den fordna, gyllene åldern i vår poesi, då man skref: jag sätter den i rund hamrade gapande ormen, på ripans broände af Odens skölds galge, (menandes dermed att man satte ringen på fingret[1]) ville jag väl se hvem man skulle finna att i den äkta charad-stilen förlikna med öfversättaren. Ty den bekanta vittra damen, som i stället för att säga, sätt fram stolar, befallte sin lakej, att förse sällskapet med samtalets bekvämligheter,[2] röjde dock deri någon slags mening, och synes derföre ej genont detta svaga prof hafva gjort sig värd att komma i någon jemförelse.
Men låtom oss helst höra Hr A. sjelf i hela behaget af hans meter och rim. Man tror ej möjligheten af sådana verser det förutan. Se här t. ex.:
Rund var den rika byggna'n; i dess gömda
Omkrets, lik cirklens medelpunkt, sig tedde
En park, som, framför jordens mest berömda,
För skådarns syn en ymnig skönhet bredde.
Utanifrån ospejliga, förgömda
Balkonger andars konst rundtom beredde.