sidor ur Homerus, Petrarca, Tasso, betraktar sig ifrån den stunden såsom deras andre jag på denna sidan om Östersjön, och sina verser såsom utan fråga deras arbete? Men bedrar sig ej häri den himlaburne,[1] om jag törs tala så fritt? Täcktes öfversättaren till exempel underrätta oss, hvarest Tasso skulle hafva sagt någonting så osmakligt, som att fågelchören återtonade sin sång med enig vilja? (originalets ord äro, att foglarnes chör begynte på nytt sin enhälliga sång) — eller någonting så meningstomt, som att hvart djur — drucket — försonade sig med sin lott? (originalets ord äro, att hvart djur på nytt öfverlemnade sig åt kärlekens rörelser) — eller hvarest han skulle hafva förvandlat sig till en nog eländig rim-skramla, för att fylla slutet af sina rader med dufvor som gilja, med ekar som throna, med suckar som skallra, och känslor som dallra? — Hvad den hela, höga, löfviga familjan angår, så borde öfversättarens eget omdöme hafva sagt honom, huru föga väl en vers som man beundrar, öfversättes genom en vers som man skrattar åt. Hela det stora, löfklädda slägtet, säger Tasso. Man kan ej röja för trädens ära mera nit, än öfversättaren gjort; men af den hela, höga, roliga familjan, förutser jag, att lagern kysk torde sannolikt blifva den otacksammaste.
- ↑ Skaldens epitet i det citerade företalet.
