Någon annan förtjenst, än den af stilens och versens klassiska skönhet, kan man ej gifva åt en poetisk öfversättning, som ju mera trogen sitt original, ju mer äger derifrån allt sitt öfriga värde. Men när skall man då en gång lära besinna, äfven hos oss, att en öfversättning med förakt af denna enda, men stora förtjenst, omöjligen kan äga någon den ringaste; likasom hvart original den förutan förgäfves skulle äga alla öfriga? En verklig mästare, som företagit sig att öfversätta ur Tasso, skulle i denna stilens och versens förtjenst, så långt språket medgifvit, hafva sökt att täfla med sitt mönster. En försökare af talang skulle åtminstone hafva budit till att ställa sig ett sådant original till eftersyn. Men en ung proselyt af absoluthetens uppenbarelse gör sig om den saken helt olika begrepp. För honom äro språklag och verskonst uselheter, som han lemnar åt småsnillet att bråka med, och han tror sig tvertom uppsväfva desto högre i poetisk förträfflighet, ju mer han kan förvandla originalets enkla och naturliga uttryck till en onaturlig mörja af ord och fraser, hvarvid förnuft och smak stå häpna och handfallna.
Skulle någon finna detta yttrande hårdt och sårande, så medgifver jag att det så kunde med
