något skäl synas. Jag frågar blott i hvilket land, der man åtminstone hunnit se opp ur barbariet, (och icke tumlat sig hufvudstupa dit tillbaka igen) ett skaldefoster, sådant som detta närvarande, skulle böra vänta sig att mötas af ett lindrigare omdöme? Jag frågar om sanningen, äfven i hela sitt omildrade uttryck, icke blir slutligt en rättvisa, efter så många oblyga utfall af en ungdomsflock, som fast den ock bestod af englar i snille, dock varit skyldig aktning åt förtjenta föregångare, åtminstone förskoning ifrån sådana höfligheter som galge och påk?[1] Behöfver jag hvarken säga
- ↑ Hvad galge och påk angår, se derom bladet
Polyfem, i fall någon ännu äger det. Egentligen är det
blott tvenne stora utländska förbrytare, Pope och
Voltaire, hvilka den vettiga utgifvaren af detta blad
funnit rättvist att — såsom ertsförderfvare af smak och
skaldekonst — i galge aflifva. I en ädel och vitter
allegori föreställas de hos honom såsom tvenne vid
porten af poesiens tempel upphängda uslingar, drypande
af en tjock och drös materia, som kallas rimslut, och
dinglande för blåsvinden, samt stötande därvid sina
toma skallar emot hvarandras. Hvad åter påk angår,
så är dess inhemska bestämmelse i samma blad med
all tydlighet uttryckt, och det heter derom till
vederbörande i en temligt massiv silfverton:
Eder är nyttigt,
Känna profossens påk, hvarje minut, på er rygg.Det är med sådan qvickhet och värdighet, som den nya vittra kritiken hos oss upphöjt sin röst. Man