tungomålens genius ingalunda tillåter dem, ifall ej såsom varnande prof af gallimatisk löjlighet. — Med bortläggande af en sådan stil skall det troligtvis också synas mindre oblygt, mindre orimligt, att i nästa företal, vill Gud, och ännu starkare än förut, upphöja den utmärkta ynnest, hvarmed allmänheten och isynnerhet det vackra könet, framför de flesta andra i Sverige utgifna poetiska Samlingar, emottagit dem som bära Hr A:s namn. Nyttan af ofvannämda råd, ehuru enfaldigt, vore alltså klar och ögonskenlig. Men den berömda Goethe ger på något ställe ett råd af annat slag, som kunde synas måhända ännu visare, och som ej torde böra utelemnas. Man borde, säger han, akta sig för en talang, hvari man aldrig kan hoppas att hinna någon höjd. Man må tycka sig hafva gått deri så långt man vill; men när man en gång lärt sig att klart inse hvari mästarens förtjenst består, då skall man alltid med bitter känsla nödgas beklaga förlusten af den tid och möda, som man bortkastat på ett sådant fuskeri. Jag anför detta råd på den berömda tyska författarns ord, och sådant jag hos honom funnit det; lemnandes åt öfversättaren sjelf, med öfrige respektive Morgonstjernor, att i deras vishet afgöra nyttan och lämpligheten deraf.
