upptäcka en saks lägre förhållande, i motsats af det värdigare som blifvit, eller någon vill göra gällande. Af denna orsak skrattar man åt Don Quixotten, Charlatanen och all afhöljd dårlighet. Det hastiga, oväntade, öfverraskande i denna förmågas yttringar, särdeles när det oftare återkommer, får namn af qvickhet. Anmärkom härvid, att det nyssnämda lägre förhållandet ofta är det sanna; hvadan skämtets nytta att utrota dårskaper, lidna, kanske vördade, genom vanan att se dem i en högre, men falsk dager. Man ser ännu vidare häraf grunden till Shaftesburys mening, att sanningens profsten är att tåla löjet, samt gåfvan att gifva löje en af menniskosnillets förträffligheter. När denna gåfva är förent med en nödig blygsamhet och en vettig glädtighet, gör den hvad man kallar en god skämtare. När den har till sin driffjäder en blott kittslighet, blir deraf ett merendels osmakligt gäckeri. När den förenas, icke allenast med ett stort vett och en stor talang, utan äfven med de häftigare rörelserna af hämd eller förtrytelse, skapas deraf satirer, sådana som Juvenals.
Snille. I dess allmännaste förstånd, sinnesgåfvornas ovanliga väckelse och fruktbarhet. Denna fruktbarhet, likasom jordens, förutsätter en hög grad af värma och liflighet. Allt hvad man skulle
