kunna tillägga till denna beskrifning, synes blott höra till de särskilta slagen af snille, hvilka äro mångfaldiga. Homerus, Newton, Shakspeare, Euclides, Corneille, Linné, Raphael, Locke, Gluck, Schiller, Goethe, hafva tvifvelsutan alla varit snillen, och af första ordningen; emellertid, hvilken olikhet! Hvari förenas de då? I rikheten på idéer, hvardera i sitt yrke, och i den värma derföre, den hängifvenhet dertill, som yttrar sig i en häftig verksamhet. När Sulzer nekar ett stort förstånd namn af snille, har han rätt i ett visst afseende. Han har rätt, synes mig, om han menar med förstånd, hvad egentligast bör dermed förstås, omdömets stilla erfarenhet af det visa och nyttiga i menniskolefnaden. Denna passiva sinnesförfattning förutsätter ej det lif, den stora verksamhet, som utgör snillets natur och kännetecken. Men tillägg denna: gör förståndet arbetande och dristigt verksamt att upplysa menniskor om deras värde och fördelar; låt det föda, i dessa ämnen, begrepp af begrepp in i en vidsträckt rymd af nyttiga utsigter; och sedan, om ni kan, neka det namn af snille. Mig förekommer då, som hvarje art af sinnets egenskaper, förstånd, urskillning, vett, bildningsgåfva, uppfinning (ja sjelfva qvickheten, efter den alltid, då den finnes, är förent med någondera), förtjenar detta namn, så snart
Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/345
Den här sidan har korrekturlästs
— 341 —
