förhållanden. Talangen är således visserligen snille, och ofta stort snille, som hos Boileau; men likväl med en viss bestämd åtskillnad af föremål. Snillet i sin rätta bemärkelse och när det skall egentligen förtjena detta namn, måste vara vändt ifrån sig sjelf, på ämnen utom sig. Det heter talang när det böjes tillbaka på sig sjelf, på sitt sätt att verka efter ändamål af skönhet, och när det således har sjelfva konstens lagar till föremål. Corneilles styrka var snillet; hans svaga sida talangen. Likaså Crebillons. Virgilius, Pope, Racine, Voltaire äro mönster af talangens och snillets samfälta fullkomlighet. En metafysikus kan hafva stort snille, utan den ringaste talang. Hos en stor poet måste de förenas. I ett sådant arbete kan man aldrig med noggrannhet åtskilja dem, aldrig utmärka hvar den ena rätteligen slutar och den andra börjar, ehuru man kan (såsom nyss ofvanföre skett) i deras allmänna begrepp bestämma åtskillnaden. Skall någon gräns dem emellan i verkliga snillearbeten utmärkas, är det der, hvarest effekten blir så stor och märklig, att man glömmer konstens fullkomlighet, intagen endast af ämnet och föremålet. Då nämner man det, som förorsakar en sådan hänförelse, icke efter skickligheten af dess sammansättning, talang, utan efter styrkan af dess verkning, geni. På denna grund säger man också
Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/349
Den här sidan har korrekturlästs
— 345 —
