Om Sjelfmord.[1]
Religionen fördömmer sjelfmord. Hvad gör då filosofien? Hon beklagar dem, svarar ni. — Nej, hon gör mer ännu. Hon bestraffar dem i allmänhet, likasom religionen, så snart hon ej återhålles, antingen af fruktan att möjligtvis begå en orättvisa, eller af den svagare fruktan att beskyllas för en viss andäktig klenmodighet.
Tänkesättet i detta ämne har, som i allt annat, varit ombytligt. Grekerne ogillade och straffade sjelfmord. I Rom ansågs det såsom ett prof af hjeltemodig sinnes-styrka. Kristendomen, som nyss sades, förbjuder det fullkomligen. Skulle det ej vara en orsak, hvarföre en stor del filosofer visat sig så benägne att försvara det?
Man har velat anse denna förtviflade utväg ur lifvets eländen för verkan af en feg räddhåga. Men man har väl sällan sagt något orimligare. Den som med berådt mod möter döden och evigheten, öfvervinner tvifvelsutan i detta ögonblick allt hvad menniskor vanligen mest frukta.
- ↑ Denna uppsats hade författaren, troligen af glömska, utelemnat ur förteckningen af femte delens innehåll, hvarföre den här införes efter den äldre upplagan, tredje delen, pag. 453—456.
