Der, under Hjelte-Stodens öga,
Med Skandiens unga Hopp, som Du vid handen för,
I kretsen af Ditt Folk, i åsyn af det Höga,
O Konung, hvilken ed Ditt stora hjerta gör!
Ed, att för Skandien allting våga,
Till fräjd och sjelfbestånd att lyfta det igen:
O hvem, bland Nordens Stora Män,
Har dertill nånsin ägt mer hjeltestor förmåga,
Och hvilken blodig tid haft mer behof af den?
På dina fjäll, som molnen räcka,
Stig opp, O Svithiod! att din syn
Till jorden bortom böljan sträcka;
Och, vid de brott som den befläcka,
Lyft händerna med skräck till skyn!
Se'n Greklands haf af blodet svällde
Från Cadmi stålbevuxna slätt,
På mera ryslig menskoätt
Sin stråle Dagen aldrig fällde:
Despoten slagtar for sitt välde,
Nationerna för deras rätt.
Ifrån Bosphorens dubbla stränder,
Intill der Herkols stoder stått,
Och hvart sig ögat längre vänder,
Så vidt Europas kölar nått,
Allt höljs af blod och grus och bränder,
Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/360
Den här sidan har korrekturlästs
— 356 —
