O! hvilka dar, för två lyckliga Folk,
Skola Hans dygder ej en gång bereda!
Huru Hans mun skall bli rättvisans tolk!
Huru Hans mandom skall härarna leda!
Hur Han allt ädelt skall främja och freda!
Sådan till fägring och ungdomsbehag,
Sådan till manliga tankar och seder,
Var han och lyste för verlden en dag,
Denna Marcellus, Roms vällust och heder,
Skillrad i Maro's odödliga drag.
När fordom, Svenske män! Er undergång var nära,
Då trädde WASA fram och fröjdade Er Nord.
Om fräjd och sjelfbestånd ännu Er äro kära,
Då sen, och gifven Himlen ära,
En HjelteStam, som hans, står grön i Eder jord.
Till den, O! sluten Er med trohet in i döden;
Med den förvänten blott den högre glans af öden,
Som fordom följt Ert Namn, och skall det en gång än;
Med den på stridens bana blöden;
I fredens gyllne dar med kärlek lyden den:
Då skall af lågans flod, som hvälfs i andra länder
Till molnets höjd från jordens bryn,
Blott återskenet nå Er syn;
Och Resen, på sitt fjäll, skall vörda Edra stränder;
Och Fädren, skyddande, se ner på Er från skyn.
