Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 361 —
Till Fru Grefvinnan Rålamb.
Den stund oss sällheten förlåter,
Dess bild ännu för tanken står:
Och ofta längst från flydda år
Man kallar skuggan deraf åter.
Jag såg Er — Rosornas behag,
Och liljans glans som kinden prydde,
Ert välde öfver hjertan tydde;
Och hjerta hade äfven jag.
Jag hörde Er — och väldet öktes:
För smak och qvickhet allmänt spord,
Er bifalls-dom af snillet söktes,
Och skrattarn mindes Edra ord.
Men jag har följt Er, dit Ni sedan
Bland huslighetens skuggor flytt:
Här såg jag scenen skiftad redan,
Och Hofvets Dam i Engel bytt.
Med bildning af den fina flärden,
I hjertat bygdens enkla Vän,
Ni lefde här: ej glömd af verlden;
Men upplyst nog att glömma den.