Men fåfäng vore denna harm,
Och fruktlöst detta svaga hinder,
Då oskulden, af ungdora varm,
Bland liljorna på Hennes kinder,
En ros af högre färgor binder,
Än Du kan ge åt Hennes barm.
Och Phebus! Du, hvars dubbla spira
Ger Ljusets lopp och Sången lag:
Bjud äfven Pindens röster fira
Vår älskade Augustas dag!
Mins, att Du lagern, som Dig kröner,
Från en af Hennes likar[1] har:
Mins, ren i Hennes unga dar,
Hvad pris Din konst af Henne röner:
Mins, främst af allt, för Dina Söner
Hvad Hennes Ätt beständigt var!
Dock vill ej jag åt mig begära
Ett kall, som illa förestådt,
Från mig till andra händer gått;
Att åt Behagen offer bära
Är icke mer min sälla lott:
Hon hör med rätta, denna ära,
Till yngre, bättre lyror blott.
Må de, i dag, med bifall pröfva
Den konst Apollo lärt dem öfva;
- ↑ Daphne.
