Sida:Leopold Samlade 6 1833.djvu/385

— 381 —

Mol ensam — ledsnaden hans fruktan öfvermannar.
Hans ögon styfva bli — han gäspar — gäspar mer —
Och slumrar till — och steken stannar.
Så stannade på Josuas ord
Vårt arma klot för solens brasa,
Då Josua, upplyst man, men yr af stridens fasa,
Skrek till bakfram: Stå Sol! i stället för: Stå Jord!

Ett kol från spisen Jöns på högra handen sprakar.
Han vaknar, jemmern ser på Prestens gris, och tror,
Att för sin grofva synd (ty svedan kändes stor)
En smula helfvete han ren i förväg smakar.
Det var ej mer den samma gyllne svål,
Som sken lik en dukat, helt nyss från myntet tagen.
Bränd var han, torr som trä, till färgen svart som kol,
Och detta — detta mord var skedt på Juledagen!
Men kanske, tänkte Jöns, (af hemligt hopp förmådd)
Att han, fast litet bränd, ej deraf sämre blifver.
Han smakar; bit på bit han snart af svålen rifver.
Förr’n han ser till, är grisen flådd.
Nu börjar ängslan först att Jöns med kraft betunga.
Till svål fans intet tecken mer.
Hvad har jag gjort? skrek han. Jag frukten deraf ser,
Att Julda’n vända stek och icke psalmer sjunga.
Men, om jag satt mig ner, mån tro,
Att vända den på nytt så starkt sig göra låter,
Och sjöng med riktig ton mitt dulci jubilo,