Mån då ej skinn och färg på Guds makt komme åter?
Jöns gör sin bästa flit, men lyckan var ej blid.
Allt sämre grisen blir ju mer han honom vänder.
Ren tror han se, i trots af pålyst jule-frid,
Magistern öfver sig med eldtång och med bränder.
Ur kyrkan rings. — O Gud! förbi är nu min tid,
Omöjligt är att fly Magisterns vreda händer;
Jag tar förgift: det blir dervid!
I ångsten grep han till en af de två buteljer,
Och tömde den med andlös drift.
Han finner ljuft likväl, rätt ljuft, att dö af gift.
Han Presten komma hör och andra flaskan sväljer.
Här föreställe sig en hvar,
Som någon Juledag predikat, mässat har,
I hvad förtviflan det Magistern borde sänka,
Att finna på sitt spett blott svarta skorpan qvar.
På gris-stek var ej mer att tänka.
Besatt, han spett och stek med begge händer tar:
”Dö för min hand, din bof!” skrek han, omenskligt bister.
Ack, ropte Jöns, ack spar mitt blod!
Jag dör nog utan stryk, Magister;
Ty jag har druckit ut allt giftet som här stod!
