tillika vara det af medborgerlighetens känslor, af nationens tänkesätt. Aldrig var ett kall värdigare, aldrig uppfylldes det med lifligare rörelser, än af oss i dag. Redan ofta tillförne, då budskapen om Konungens framgångar för ett ögonblick tröstat dess darrande Gemål, dess Son, dess Hus, eller under en kort hänryckning bortvändt hans folks ögon ifrån återstående faror på närvarande segerminnen; redan ofta tillförne, säger jag, har af dessa anledningar Akademien hemburit åt sin Skyddsherre offret af den beundran, som tillhör tapperheten, uttrycket af den värdiga tillfredsställelse, hvarmed hans vapens ära uppfyllt ett folk, ännu stolt af fordna lagrar. Med en vis, men sann erkänsla har hon sett Konungen återgifva nationen den upphöjning, det vapenvärde ibland folkslagen, som under en lång hvila vanligen aftaga. Dessa återställda, tackar hon honom i dag för en ännu kärare gåfva — den ädlaste Konungar kunna skänka den olyckliga jorden, hvars öden de hvälfva — för Freden, ljuf att njuta oafbruten, lycklig äfven då den unnas af en tröttad fiende; men ärefull, då man sjelf gifver sig den; då den samtyckes, ej utverkas; då dess heder bekräftas af Europas vördnad, dess hvila njutes på lagrar, och dess villkor förvaras i hemburna segerminnen.
