Epoken af staters sällhet, J veten det, mine Herrar, var alltid nära förbunden med den af deras ära. Ett högaktadt folk var aldrig fullkomligen olyckligt: dess häftiga brytningar förråda ännu fördolda krafter. Dess vissa undergång begynner med föraktets trånad. Om det funnes ett, som, darrande under tyngden af främmande makt, tvekade att mot ett otroget lugn byta en kort fejd, vore detta folk tvifvelsutan förloradt för häfderna. Dess snille skulle aftyna af brist på ädla rörelser, och dess krafter under en feg hvila förtäras i deras sista grundämne. Grekland saknar ej blott sina hjeltar och sin krigsära: det har förlorat sina konster, sina seder, sin borgerliga välmåga, och nästan sitt menniskovärde. Emellan ruinerna af dess fordna prakt suckar den orklöse Albanen, med förslafvade sinnen, under armodets och föraktets eviga mödor, hårdare än härtågens. Så länge Rom hemsökte sina fiender, var det folkrikt och lysande: det föll, när det väntade dem under sina murar. Öknar och slott intaga vida sträckor af det under ombytliga ok liknöjdt slafvande Asien. Jag talar detta inför ett Samfund af statsmän, häfdatecknare, filosofer: ett Samfund, stiftadt till en hjeltes åminnelse, som föll stridande; samladt under en Hjeltes ögon, som återburit Freden.
