ändtligen, min Herre, sådana skrifter, som Botins arbeten och Edert loftal.
En stor författare har sagt i våra dagar: ordens tidehvarf är till ända och sakernas har kommit. Denne författare har rätt: men gifves det ej i allt en afväg till det ytterliga? En upplystare tid fordrar tvifvelsutan, att i en skrift, som skall löna mödan af hennes läsning, finna annat än leende bilder, sinnrika ordspel, eller prunkande talesätt. Hon begär med rättvisa, att stilen tar sin höjd af ämnet, och att snillet näres af sakerna. Deraf följde likväl aldrig, hvad man hos oss tyckes allmännare förmena, att skrifsättets skönhet, denna ingifvelsens stundeliga förtrollning, som kläder begreppen i färgor och skepnader, som ger dem lif och rörelse, vore blott en snillets fåfänglighet, tillåtlig endast ynglingen, men hvarifrån den mogne skribenten med en värdig sträfhet åtskiljer sig. Låtom oss bekänna det: man är ej nyttigare derföre att man är utan behag, eller grundligare derföre att man har en förtorkad bildningskraft. Hvart slag har utomdess sin enskilta förtjenst: men man vill ej åtskilja dem. Deraf händer, att man blott gillar ett enda skrifsätt, och att den, som gjort en god bok i historien, ofta dömmer löjligt öfver en skrift i vältaligheten.