hvarföre det vanligen anklagas; en man ändteligen, under hvars inseende vår lyriska skådeplats gjort sina första framsteg, och som sjelf hedrat den med sin sång; hon skulle säga, min Herre, och allmänhetens röst skulle der till gensvara, att en man af dessa egenskaper icke länge kunde blifva för hennes yrken umbärlig.
Då jag ibland Edra förtjenster, min Herre, icke bort lemna oberördt, hvad hos Eder det högre umgänget kunde med någon rätt, såsom sitt verk, tillegna sig; har jag dermed hvarken vågat sätta denna ton af den så kallade stora verlden i jemlikt värde med Edra öfriga egenskaper, eller vågat stödja det anspråk hon så ofta förnyar, att nämnas för språkets och smakens lagstiftare, åtminstone deras yppersta skola. Låtom oss tillstå, att om en menings allmänhet afgjorde dess sanning, vore denna oemotsäglig. Men kanhända har man gjort samhällets lysande värden, häri som i annat, något mer än rättvisa. Det är sant, att den högre verlden talar i våra dagar merendels öfver allt Corneilles, Racines, La Bruyères rena, ädla, lifliga språk: men talade hon ej förut mindre rent, mindre ädelt med Balzac och Voiture? Detta nya språk, är det då hon som skapat det? eller var det Racine, La Bruyère,
