deraf. Så länge Wasar beklädt vår thron, har åtminstone intet århundrade varit förloradt för svenska namnets anseende. Öppnen tideböckerna: sen der i ett enda uppträde tyranners spira krossad, rikets sjelfständighet försäkrad, religionen frilöst ur vidskepelsens fjettrar. — Ett annat tidehvarf inträder: sen der vettenskaperna upplifvas igenom en stor Konungs frikostighet, våra vapen blänka omkring medelpunkten af Europa, och Sverige stifta fridslagar för de söndrade makter. Åter ett nytt århundrade — men tillslutom häfderna: och lemnom åt efterverlden att fullfölja. Det är hon, som skall upplyfta tacksamma händer för ännu en Gustavisk räddning: icke mera från främmande bojor, utan från ett slag af undergång, än nesligare — inbördes sjelfförstöring. Men efterverldens tacksamhet skall ej stanna vid detta enda föremål; hon skall finna flera: alla blidare yrkens uppmuntran genom belöningar och efterdömen; odlingens ära förenad med stridbarhetens; och tillika med arfvet af Sveriges talrika hjelteminnen, äfven omsider arfvet af ett språk, värdigt att skillra, mäktigt att fortplanta dem.
Att genom Edra förtjenster medverka härtill och begynna denna hos oss minnesvärda epok, detta, mine Herrar, har blifvit Eder ärefulla kallelse. Svenska snillet, manligt och fullt
