vi ej mera kunna tillägga till deras. Det är han ensam, som bland oss begynt räkningen af litteraturens egna, närmaste förluster. Och det kan sägas utan öfverdrifning, det bör sägas såsom en honom skyldig rättvisa, att dagen af hans åminnelse är, sedan Akademiens stiftning, dagen af sångens, smakens, filosofiens, första stora egentliga klagefest.
Hvad Akademien bort för hans minne vänta af rättvisans, insigternas och erkänslans förening — detta, min Herre, har blifvit af Er uppfyldt. Inträdande i ett Samfund, som hedrar sig af sitt val, har Ni burit framför Er minnesbilden af Er företrädare, och, förstorad genom alla Ert snilles krafter, uppställt den bland oss, till ett oförgätligt ämne för vår beundran, vår saknad. Ni har för alltid bortryckt derifrån tidens utplånande hand, och lyckligen förnyat hvart enda finare drag, som redan begynte att skönjas svagare. Sådan var han — hafva vi sagt oss sjelfva — detta lifliga, glänsande snille, som efter ett berömdt tidehvarf i svenska vitterheten, började ett nytt, ej mindre minnesvärdigt: sådan var han, denne vise, tankrene, harmoniske skald, som kom, när sången trånade; återgaf den på en gång väckelse och efterdömen; agade dess första utbrott, bortröjde medelmåttan, hämmade öfverdriften, och
