tänka sig ett värde jemförligt med lyckans: det stora snillets, som hedrar nationen och förädlar den. — Hela hans enskilta lif omgafs af vänskapen och högaktningen. Äfven denna lefnadens högsta ljufhet, denna närmare filosofiska förtrolighet, som med bandet af en inbördes omistlighet förenar jemlika värden, äfven denna stod för honom öppen; jemväl deri hade lyckan tillskyndat honom allt, hvad inom hans fädernesland kunde belöna en stor förtjenst, eller skulle upphöjt en ringare. Kellgrens utgifna arbeten bära deraf en med dem lika evig minnesvård. Den utgör det första ämne, som der möter ögat; den är, (om ett sådant uttryck tillåtes mig) likasom tempelporten till hans odödlighet.
Er teckning, min Herre, har, i likhet med hans ära, följt honom öfver gränsorna af lifvet. Ni har tillagt till märkvärdigheten af Kellgrens lefnad, den sorgliga märkvärdigheten af hans begrafningsfest. Ni har visat rangen, snillet, vänskapen, förblandade omkring hans bår. Men Ni har lemnat åt efterverlden, att i denna målning sjelf tillägga ett af de mest rörande drag. Hon skall aldrig utan uppväckta känslor återkalla det ögonblick, då ur kretsen af den dystra, talrika sorgeskaran, sjelfva den åldrige anföraren för svenska sången under stumma tårar framträdde, och
